Vi gjorde en dagsutflykt till Åstol. På Åstol bor vi knappt 200 personer året runt. Sommartid blir vi dock många fler på ön.
Den skyddade hamnen och den stora sillperioden som startade 1747 var sannolikt anledningen till att Åstol befolkades år 1761. Då flyttade den första familjen till ön. Med skydd för de flesta vindar och närheten till fisket så var Åstol – trots det utsatta läget – en väl vald plats att bo på.
När sillen försvann 1809 blev fattigdomen i Bohuslän utbredd. På Åstol hittade man dock relativt snart nya fiskemetoder. Med storsjöbåtar fiskade man efter torsk och annan vitfisk med backor eller långrev. Åstolborna var kända som de ordentligaste av Tjörns fiskare och samhället kom att växa alltmer under 1800-talet. Storsjöbåtar låg nu i hamnen, och Åstol hade flera vadlag med fantasieggande namn som t ex Vargarna och Björnarna.
Männen var ute på havet i långa perioder och kvinnorna fick ta ansvar för hem och barn. Sammanhållningen mellan kvinnorna var mycket stor och de hjälptes åt med de många vardagliga sysslorna. Närheten och respekten för havet var påfallande, och samhället präglades av en stark gudstro.
Under 1900-talet blev fiskebåtarna allt större och fångstplatserna låg allt längre bort. Englandsfisket med snurrevad i Nordsjön och lossning i de engelska hamnarna gav kontakter och influenser utifrån. Åstolfiskarna var tidigt kända som duktiga och framgångsrika, och man räknades som de ”frackaste” bland fiskarna på västkusten.
Under 1960-talet var Åstol som störst. Då bodde det närmare 600 personer på ön, och nästan samtliga män var sysselsatta inom fisket. Här fanns isverk, trålbinderi, skeppshandel och flera andra affärer. När båtarna låg inne var det trångt i hamnen och liv och rörelse på bryggorna! Åstol räknades det som ett av de mest betydelsefulla fiskelägen på kusten. Förtjänsterna var goda och många nya hus uppfördes. De flesta valde att klä husen i de moderna och underhållsfria asbestcementplattorna.
I slutet av decenniet kom fiskekrisen och i princip alla ståltrålare såldes på kort tid. Många av de män som hade haft sitt yrkesliv på havet började i stället arbeta i land. Flera fick arbete i den framväxande petrokemiska industrin i Stenungsund. En del valde dock att fortsätta i yrken med nära koppling till havet. De blev matroser på de stora färjorna till Danmark, Tyskland och England. Några satsade i stället på mer kustnära hemmafiske i mindre båtar.
