För en Kines är det inget konstigt att fråga om saker som vi i Sverige kanske inte direkt gör till folk. Att fråga vad någon tjänar, eller hur gammal man är upplevs inte som nyfiket eller påträngande, utan det kan till och med en taxichaufför undra helt appropå. Inte heller tycker de att det är konstigt att fotografera Fabian, eller gå bakom honom och ta i honom, och då helst i hans hår. Och då pratar vi inte en snabb liten klapp på huvudet, utan de kan gå med flera meter och känner på hårkvaliten genom att riktigt köra in fingrarna i kalufsen. Fabian är väldigt tålig, men ibland sätter vi på honom en keps när vi åker till Puxi sidan för att han skall få vara lite i fred. Idag så kom det en mor/farfar och föste ihop sitt barnbarn med Fabian för att fota. Han kunde inte ett enda ord engelska, men pratade på glatt ändå.Man kan ju tro att pojkarna känner varandra, men hela mötet varade bara max en minut, sedan kom tunnelbanetåget och vi hoppade på tåget för att åka hem.
